Ett år med Aikido!

Vilka förutsättningar hade jag?

Jag heter Rikard och är 38 år gammal. Under de senaste tio åren har jag suttit framför en dator, arbetat mycket, rört mig lite och sakta men säkert samlat ihop till en nätt liten airbag strax nedanför bröstkorgen.

Massor av Pizza, Hamburgare och andra snabbluncher har ingått i den dagliga förtäringen.

Så, nu var det hög tid att ta tag i kroppen för att i alla fall få stopp på viktökningen.

Första kontakten

Jag hade sett en lapp på City Hallen där man skrev att man tog emot nybörjare som ville börja träna Aikido. Det lät spännande, men jag var tveksam eftersom jag utgick från att alla andra deltagare skulle var mellan 18 och 20 år gamla. Så kommer jag som pensionär rakt in i samlingen…

Efter lite funderingar fram och tillbaka ringde jag till Sten, han som är instruktör i klubben. Det lät som en vänlig, lugn och behaglig person. Han intygade att åldern inte var något problem när man ville träna Aikido. Vi tränar i långsamt tempo och lär oss teknikerna från grunden. Sedan ökar vi efterhand som deltagarna blir bättre och bättre.

Vidare berättade han några saker som jag tyckte var viktiga: För det första så fungerade det tydligen så att de som tränat ett tag hade på sin lott att ta hand om nybörjarna. Kort sagt ingick det i Aikidons filosofi att alla måste hjälpa alla och att det inte var någon tävling. För det andra att Aikido inte grundar sig på styrka utan på teknik och balans, vilket gör att en liten och svag person har samma möjlighet mot en stor stark person som tvärtom. Till sist berättade han att jag inte behövde skaffa någon träningsdräkt (Dogi / Gi) förrän jag hade bestämt mig för att fortsätta, det gick bra med en tröja och vanliga träningsbyxor.

Tillräckligt för att gå dit…

När jag pratat med Sten så var jag tillräckligt övertygad för att i alla fall vilja gå dit och prova. När jag kom dit hälsade alla vänligt på mig och på något sätt kände man sig välkommen i gänget trots att man inte kände någon. Det var en härlig känsla. De flesta var yngre än mig men det fanns också de som var äldre. Sten, tränaren, gick inte av för hackor. Han var en liten men kraftig bit och till och med äldre än jag själv. De visade mig var omklädningsrummet var och talade om för mig att man alltid tvättar av sina fötter innan man går och tränar. Det är en ren artighet mot de andra kamraterna att man håller sin dräkt och kropp ren och fräsch eftersom man kommer att vara nära varandra under träningen (självklart ska halsband, ringar, tuggummi och liknande också avlägsnas före träningens start).

Första träningspasset

Vi gick in i ett rum som kallas för dojo ("Platsen för vägen" eller "Platsen för upplysning / insikt". Vardaglig översättning - träningslokal). Det är ett rum där hela golvet är täckt av ganska mjuka mattor. Vi fick sätta oss på knä (Seiza) i en rad och framför oss satte sig Sten. Alla satt tysta och efter en kort stund förstod jag att alla satt och slappnade av och lämnade vardagens stress. Nu var vi här för att träna och ingenting annat. Efter en stund började Sten. Han vände sig med ryggen mot oss andra och riktade sin blick mot en tavla på väggen, det var en bild på han som grundade Aikidon (Morihei Ueshiba). Han bugade sig för bilden och vi gjorde detsamma. En bugning till blev det och så klappade vi händerna mot varandra två gånger (jag vet inte om det stämmer som någon sa senare att klappningen gjordes för att skrämma bort onda andar). Avslutningen på hälsningen blev att vi bugade en sista gång och stannade med nedböjda huvud medan Sten vände sig om och sa "ånegajsmass", vilket är uttalet på något som stavas på ett helt annat sätt. Det betyder välkommen…

Så blev det uppvärmning. Trodde först att det skulle bli stenhårt med 100 armhävningar, sparkar i luften och en massa andra saker som jag antagligen inte hade orkat med. Men inte alls, det blev en lagom lång uppvärmning där vi mjukade upp de olika lederna i kroppen för att vi inte skulle bli skadade under träningen. Det kändes skönt, för inte hade det varit roligt att stå där och pusta och flämta första gången man var där.

Lite förvånad…

En sak som slog mig och gjorde mig lite förvånad, var att alla tydligen var nybörjare. Den slutsatsen drog jag eftersom alla utom Sten hade vita dräkter (Dogi / Gi) och vitt bälte (Obi). Det vet ju alla från andra kampsporter att det är bältet som visar hur duktig man är. Men se här tog jag grundligt fel. I Aikido så graderar man (kunskapsprov) precis som i andra kampsporter men här byter man inte färg vid varje gradering.

Ungefär så här går det till:

När man börjar har man vitt bälte och saknar grad. Så tränar man och försöker lära sig så gott man kan. En vacker dag så kommer Sten fram
och säger: "Nu tycker jag att du har lärt dig så mycket att det är tid för en gradering". Man brukar försöka samla ihop flera personer till ett graderingstillfälle. Om man då klarar provet så kommer man att få graden 6 Kyu. Man fortsätter ändå att bära sitt vita bälte. Efter mycket träning så kommer det fler graderingar och man går från 6 Kyu till 5 Kyu osv. Den första förändring man märker är när man klarat 3 Kyu, vilket är en stor dag. Då får man börja använda den eftertraktade Hakaman, vilken är en svart byxkjol. Man fortsätter sedan sina graderingar tills man klarat 1 Kyu. Sedan vänder man på nedräkningen och börjar räkna uppåt istället. Fast nu blir det med svart bälte.

Varför har man inte andra färger på bältena?

Inom Aikido är det viktigt att hjälpa varandra att hitta vägen som leder framåt. Det gör man genom att behandla sina träningskamrater med respekt, välvilja och vänskap. Genom att låta alla bära samma "uniform" så bidrar det till att alla känner sig likvärdiga, ingen är förmer än någon annan. Hade man haft olika färg på bältena så hade man på något sätt visat: "jag är bättre än vad du är…". Men varför har man då Hakama och svart bälte? Jo, när man kommit så långt på sin vandring, har man också hunnit lära sig att behandla sina kamrater på ett bra sätt. Man är så duktig att man inte känner något behov av att hävda sig, vilket gör att det inte spelar någon roll längre att någon har en annan dräkt. Dessutom är det så att man efter så lång träning faktiskt förtjänar respekt av de andra kamraterna. Alla nya förstår direkt att "han med kjolen" är en person med stor kunskap inom Aikidon.

Själva träningen började…

Först sa Sten till en kille som verkade kunna mer än alla andra att han skulle komma fram. Så berättade han vad han skulle göra, att det var en grundteknik, att vi skulle göra det långsamt och vad tekniken hade för namn. Det här första var något som kallas Tai-no-henko. Sten och den andre killen visade steg för steg vad man skulle göra och därefter fick vi andra prova. Ett par detaljer hände däremellan, dels så bugade alla mot Sten när han hade visat (det är ett sätt att tacka för att tränaren delar med sig av sin kunskap) och sedan bugade man sig mot den personen man ville träna med (också en form av artighet precis som när man bjuder upp till dans).

Så provade man en stund, frågade Sten när man ville ha hjälp (när man fått hjälp så bugar man som tack) och efter en stund var det ny genomgång. Det första jag märkte var att alla var så hjälpsamma. I andra sammanhang brukar det alltid vara tävling mellan de olika deltagarna och man får bara hjälp av tränaren. Men här verkade det precis som att alla var måna om att det skulle gå bra för den som var ny. Träningen började klockan 18 och fortsatte fram till 19.30. Visning och förklaring – prova – lite tips – prova igen – genomgång av ny teknik. Så fortsatte det hela tiden.

Avslutning

När träningspasset var slut satte sig alla ner precis så som vi gjort när vi började. Samma bugningar och klappningar. Det enda som inte var likadant var att vi nu istället för ånegajsmass fick säga "dåmo arigato gosajimasta". Sten tackade sedan för dagens träning och allting slutade med att man bugade mot den man tränat med senast. Det kan vara värt att nämna att man inte "bjuder upp" samma person när man ska träna. Man växlar hela tiden så att alla får träna med alla. Jag förstod inte riktigt hur bra det var första gången men efter att nu ha varit igång ett år så förstår jag hur bra det är. Det innebär att en nybörjare får träna med andra nybörjare, med de som kan lite mer och även med de som är mest kunniga. Ingen blir utelämnad utan alla dras in i gemenskapen.

Efter träningen…

När vi hade tränat färdigt och tackat varandra så kunde man köpa en läsk för fem kronor, prata lite och på det sättet lära känna de andra och få höra lite vad de hade för erfarenheter av träning. Eftersom det var måndag så hjälptes vi åt att städa av lokalen, vilket görs en gång per vecka och alla hjälps åt. Sedan duschade vi (det finns ett omklädningsrum med dusch för killar och ett för tjejer).

En glad prick…

När jag åkte hem var jag en glad prick. Allt kändes bra och jag längtade redan efter nästa träning. Alla hade varit vänliga, jag hade fått hjälp och jag kände mig redan som en i gänget.

Panik i lägret…

Efter att ha varit på träningen några gånger började paniken komma. Inte alls roligt! Vad var det som hade hänt? Jo, Sten hade visat den ene tekniken efter den andra. Alla tekniker hade sina egna namn. Dessutom så kan man göra en och samma teknik på hur många sätt som helst och alla varianter hade olika namn. Jag kunde inte komma ihåg alla uttryck och ännu mindre kom jag ihåg hur det var man skulle utföra teknikerna. Man glömde och blandade ihop allting. Fy, vad jobbigt! Till slut frågade jag Sten som förklarade att det inte var någon panik utan att namnen och hur man gjorde skulle fastna av sig själv efterhand som tiden gick. En kort stund kände jag mig bättre men efter nästa träning kom min förtvivlan tillbaka. Jag är själv en vän av ordning och tycker inte om när jag inte har full kontroll på vad jag gör, och det hade jag absolut inte nu.

Vad skulle jag göra?

Jag satte mig ner och tänkte efter. Logiskt tänkande är min starka sida. Jag tyckte om Sten och jag kände fullt förtroende för honom. Borde jag inte lita på honom då? Han säger att det kommer med tiden. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att lita på vad Sten hade sagt. Jag skulle fortsätta att träna och försöka att komma ihåg det som Sten och de andra visade mig. Försöka att komma ihåg. Glömde jag så skulle jag bara försöka på nytt utan att känna det som ett misslyckande. Hösten gick och det blev tid för en första liten minigradering (den första graderingen är inte så tuff utan är mer till för att man ska få prova och se hur en gradering går till). Normalt är jag inte den nervösa typen, men dagen innan graderingen satt jag och försökte komma ihåg alla namn och alla tekniker vi provat. Först kändes det som att jag inte kom ihåg någonting. Så heter den övningen och så heter den och så heter den, men den kommer jag inte ihåg. Plötsligt gick det upp för mig. Jag hade räknat upp tio tekniker med namn och allt. Två hade jag glömt namnet på och en kom jag inte ihåg hur man gjorde. Det fungerade! Det hade blivit som Sten sa, jag kunde ju faktiskt de flesta vi lärt oss även om jag missade några. Det visade sig vara en bra väg att lita på Sten. Dagen efter gick jag till graderingen och klarade den. Det var en glad och stolt Rikard som gick hem den kvällen.

Mina lärdomar…

Efter ett år har jag fått flera nya kamrater. Personer som jag uppskattar och tycker är trevliga. Jag har sett nybörjare komma och gå och en del är fortfarande kvar i klubben. Jag har själv blivit bättre (även om jag bara är i början av vägen) och jag har själv hjälpt nya som kommit senare än jag själv. Aikido är ett sätt att leva. Ett sätt att vara på mot andra människor. Man tränar inte Aikido för att gå ut på gatan och slåss. Faktum är att Aikido bara har tekniker för försvar – inte för anfall. Det är också anledningen till att man inte tävlar i Aikido – ställ två försvarare mot varandra – det händer inte mycket…

Aikido är ingenting för den som har brått att ta sig till målet. Vägen är lång och målet långt där framme är inte viktigt. Det är det jag gör och upplever nu som är det viktiga. Att jag lägger all kraft på att genomföra min träning på ett så bra sätt som möjligt. Att visa respekt mot min tränare och mina kamrater. Jag kommer att komma fram till olika delmål utan att jag märker det. Den som bara stirrar mot målet – han kommer inte att se allt det vackra under vandringen. Njut av vandringen på vägen, var uthållig (vägen är lång) så kommer du automatiskt att komma fram till målet så småningom.

Jag kommer att fortsätta min träning. Jag ser och känner att jag utvecklas och blir bättre på att utföra Aikidons tekniker. Jag blir mer ödmjuk och en bättre kamrat. Dessutom så har jag märkt att jag numera känner mig mindre stressad. När jag går till träningen så släpper jag tankar på arbete, pengar, krav osv. När jag kommer ut från dagens träning så känner jag mig starkare och mer rustad för att återigen ta upp kampen med de dagliga utmaningarna. Dessutom som en liten bonus, har jag gått ner i vikt…5 kilo…inte dåligt för en halvpensionär med inbyggd airbag!

Kom själv och prova…

Rikard Jönsson